Nr 15 och 17 – 2000

Västerbottensost
Av Björn SigBjörn, Milkum

När mejeriindustrin nu kämpar med sina produkter på en allt tuffare marknad kan det vara intressant att ta del av vad insiktsfullt mejerifolk gjorde längre tillbaka. Man gjorde det vi gör nu, men med mycket mer primitiva redskap. Mer än 40 år före bildandet av Svenska Mejerierna Riksförening och RiksOst förstod man vad som gällde för att lyckas på ostmarknaden: kvalitet, varumärke, marknadsundersökning, marknadsbearbetning, öppenhet för kundens krav och en aldrig sviktande arbetsinsats.

Förutseende, insikt och framåtanda präglade det fåtal entusiaster, som under de första 50 åren i Västerbottensostens historia kämpade för att tillverka och sälja sin produkt.

Den första produkttekniska rådgivningen - för 120 år sedan
Vikten av god kvalitet på ost och smör betonades redan 1877 då Hushållningssällskapet i Västerbotten anställde en länsmejerska. Denna skulle främst arbeta med att införa en bättre kontroll på tillverkningen. Ingen mejeriutbildning fanns då i länet, men bara tre år därefter, 1880, startades den första mejeriskolan i Robertsfors.

Vid det Allmänna Svenska Lantbruksmötet i Malmö 1881 erhöll ost från mejerier i Västerbotten (tydligen Västerbottensost) första priset. Med anledning därav och pågående forskning inom foderhanteringen skriver Ferdinand Unander i Kungl. Lantbruksakademien till Hushållningssällskapet och begär att få prover på hö tillsänt, speciellt från trakten av Brån (utanför Vännäs). Avsikten var att se vilka "orsaker de kunna vara som betinga dessa växters stora näringsvärde" och därmed deras positiva inverkan på ostens kvalitet.

Ysteri_2
Norrmejeriers gamla ysteri i Burträsk (Foto: Olle Bengtson)

Kvalitetsarbete med förhinder
Kvalitetsarbetets svårigheter belystes tydligt under 1887-1889. Den nytillträdde länsmejeristen, Johan Nyberg, gjorde då i slutet av 1887 en inspektionsresa till ett tjugotal mejerier i Västerbotten för att kontrollera drift och kvalitet. De flesta mejerier var hyggligt skötta och endast smärre anmärkningar fanns, men några mejerier bedömdes vara mycket misskötta och fick skarp kritik. Detta inkluderade också ägarna.

Kritiken mot länsmejeristen från de kritiserade mejerierna blev så stor att Förvaltningsutskottet i Hushållningssällskapet förbjöd (!) tryckningen av de besvärande delarna i hans rapport. En lång skriftväxling följde där Nyberg fick försvara sina synpunkter. Att det kunde vara kämpigt att bedriva ett effektivt kvalitetsarbete framgår också av mejerikonsulenten i Västerbottens län, Johan Söderblom, när han i en reserapport, 1911, skriver följande: "människans benägenhet för konservatism gör, att den om de verkliga orsaker okunnige griper till som förklaringsgrund allt det nya som eventuellt synts på åker och i ladugård". Vidare underströk han att mejerierna måste ligga i händerna på fackkunnigt folk och att dessa "måste sätta sig in i betingelserna för varans överlägsna kvalitet och ej släppa den halffärdig i marknaden, då den nämligen där numera ej alltid mottages af händer som ombesörja dess slutmognad".

"Inga rovor och ingen raps till kreaturens utfodring"
Kunniga osthandlare med intresse för vilka faktorer som kunde påverka ostens kvalitet fanns det flera exempel på, t. ex. osthandlaren Eric Andersson i W. Normans Eftr. Ostaffär på Bredgränd 2 A i Stockholm. I april 1910 framförde han i ett brev till Bråns Mejeri Aktiebolag i Spöland (Vännäs) att västerbottensbönderna skulle tänka på följande: "Inga rovor och ingen raps till kreaturens utfodring".

Förebilden till dagens kvalitetsarbete
Även inom kvalitetsbedömingen var man föregångare. Åtskilliga år innan KMÄ (Kontrollanstalten för Mejeriprodukter och Ägg) börjat runmärka ost och utföra kvalitetsbedömningar hade man satt igång med en egen kvalitetsbedömning. I "Statistiska uppgifter om jordbruket i Västerbotten med binäringar", sammanställda av Hushållningssällskapet, 1923 står följande: "Som ett led i västerbottensmejeriernas strävan efter ytterligare fullkomning i tillverkningen må framhållas att år 1922 påbörjades även kvalitetsbedömning av osten, varvid osten av mejerikonsulenten påstämplas kvalitetsmärket siffran 1, 2 eller 3 inom en ring, allt efter som osten är av 1:sta, 2:dra eller 3:dje kvaliteten, En första kvalitetsost har intet som helst fel, en andra kvalitetsost får endast hava obetydliga ytfel; annan ost går till klass tre". Detta var kanske embryot till dagens ostkontroll?

WB-ost5
Västerbottensost med det gamla inbrända kontrollmärket (Foto: Olle Bengtson).

Marknadsbearbetning - redan år 1870
Redan på 1870-talet arbetade sig Västerbottensosten in på Stockholmsmarknaden. Vid den tiden hade Norrland endast båtledes kommunikation dit och WB-osten kunde därför aldrig sändas annat än lagrad, "ty färsk ost fick aldrig skämma marknaden". Västerbottens Läns Hushållningssällskap engagerade sig tidigt i Västerbottensosten och dess utveckling. I Förvaltningsutskottets berättelse vid Hushållningssällskapets sammanträde den 26 januari 1878 finns refererat ett telegram från grosshandlaren Axel Boivie i Stockholm den 7 augusti 1877. Denne skriver "att vid jämförelse med prisskillnaden på Östgöta winter- och sommarost har medelpriset på Westerbottensost varit högre". Detta torde ha varit första gången osten nämnts vid sitt rätta namn.

Osthandlarkritik
I början av 1900-talet blev det uppenbart att osten började säljas vid för tidig ålder. Många klagomål strömmade in från osthandlarna söderut. Ett exempel härpå är grosshandlaren Axel Boivie som i brev till Bråns Mejeriaktiebolag den 15 juni 1906 framför skarp kritik. Boivie förbehöll sig rätten att rabattera priset då osten "icke kunna hänföras till prima vara. Hela tillverkningen tycks hafva förändrat karaktär. "Vidare upplyser han att "Brånostens smidiga massa och den, efter längre tids lagring, fina smaken är borta". M.a.o. - snabba och tydliga reaktioner från marknaden även för 90 år sedan.

Varumärke från 1911
Hushållningssällskapet kunde inte stillatigande åse hur marknaden på detta sätt underminerades utan kallade därför till sammanträde, i december 1909, företrädare för länets alla ostmejerier. Man beslöt därvid att inregistrera ett varumärke, som skulle "åsättas all Västerbottens Fetost som uppnått 8 månader". Eftersom man räknade med att det skulle ta viss tid att utföra märkningen och ännu mera tid att få ut osten i handeln skulle osten således bli cirka ett år innan den börjades konsumeras. Som alltid brukar det vara någon eldsjäl som driver utvecklingen framåt. Betr. varumärket tycks det ha varit Mejeriförståndaren Johan Bexelius, Mångbyn (Lövånger), som den 20 augusti 1910 inlämnade en ansökan om varumärke till Kungl. Patent- och Registreringsverket. Han överlät senare sina namnrättigheter till Hushållningssällskapet. Kronmärket började användas från och med maj månad 1911 och brändes in i varje godkänd ost, ett tillvägagångssätt som behölls ända till 1974.

Engagemanget och framsyntheten hos vissa osthandlare belyses klart av det tidigare nämnda brev som Eric Andersson i W.Normans Eftr. Ostaffär skrev till Bråns Mejeriaktiebolag i Spöland (Vännäs) i april 1910. Där framför han även synpunkten att varje mejeri bör bibehålla sitt märke. Han fortsätter med "ty därigenom blir ju alltid en sporre att åstadkomma bästa möjliga vara och om märket blir väl känt är ju tillverkningen lättsåld". Men Eric Andersson förstod nog också värdet av ett samlat namn för han avslutar sitt brev med "Om varan kunde exporteras vore ju däremot ett gemensamt märke för länets ost nödvändig". Att denna osthandlare kunde se långt in i framtiden är uppenbart.

WBvaru
Affisch: Varumärket som började användas i maj 1911

Mejeriindustrins första marknadsundersökning
Hushållningssällskapet satt inte med armarna i kors. De tog raskt ett nytt djärvt grepp - En marknadsundersökning kombinerad med marknadsföring av Västerbottensosten! Det bekymmersamma marknadsläget tillsammans med det nya varumärket fick sällskapet att anslå medel till länets mejerikonsulent Johan Söderblom att från 23 mars till 8 april 1911 göra en resa i Mellansverige. På bara 15 dagar besöktes 69 osthandlare och ostaffärer i Gävle, Uppsala, Stockholm, Örebro, Göteborg, Linköping och Norrköping och detta med utgångspunkt från Umeå. Med minst 300 mil och med den tidens dåliga kommunikationer var det en prestation. Söderbloms uppdrag var att "dels göra sig underrättad om marknadens läge för närvarande och söka om möjligt utvidga den, dels äfven för affärsmännen bekantgöra afsikten med det inregistrerade brännmärke, som mejerierna beslutat anlägga för att trygga varans bestånd i marknaden". M.a.o. som hämtat ur en modern bok i marknadsföring. Denna insats resulterade sedan i en fyllig reseberättelse på 15 sidor.

broschyr
Reseberättelse från 1911

Lagring håller kvaliteten uppe
Ang. läget på marknaden rapporterade Söderblom att, på alla platser, klagade de flesta köpmännen på att Västerbottensosten "ej längre var den pålitliga feta, ampra vara som förr". Däremot var de gamla ostspecialisterna, bl.a. Boivie, Norman, Arvid Nordquist ej bekymrade. De lagrade själva osten till 1 1/2 - 2 1/2 års ålder. Söderblom underströk att "vi äro dem tack skyldiga att de hållit kvaliteten uppe genom lagring trots konkurrensen af lägre priser, men sämre färskare vara". En intressant beskrivning av vad "fet" ost är finns i berättelsen. Författaren uppger att vid 1 1/2 års ålder blir osten så "fet" att "afdunstningen äfven efter uppskärningen nästan upphört". Finns den kvalitetsegenskapen idag?

Full kontroll över osten
Att för osthandlarna förklara avsikten bakom varumärket var tydligen en angenäm uppgift. Mejerikonsulenten skriver sålunda "Häri behöfver jag ej blifva mångordig, då nämligen alla, både minut- och partihandlare, voro ense därom, att denna åtgärd var en verklig ljusning inom osthandeln. Kunde blott andra läns Hushållningssällskap på liknande sätt hejda den demoralisation, som alltmer tränger in i osthandeln, så att den utbjudna varans namn svarar mot dess kvalitet! Detta var önskningar, som uttalades af mer än en redbar affärsman". Han slutar sin marknadsundersökning med att konstatera att mejerierna måste ligga i händerna på fackkunnigt folk och att "de måste sätta sig in i betingelserna för varans överlägsna kvalitet och ej släppa den halffärdig i marknaden, då den nämligen där numera ej alltid mottages af händer som ombesörja dess slutmognad".

Sveriges första ostreklam
Man skulle tycka att Hushållningssällskapet redan nu gjort betydande insatser, men ånej. Redan 1912 kommer en 30-sidig reklamtidskrift om "Äkta Västerbottens Fetost" utgiven av "kommittén för anläggande af lagringsmärke å Västerbottens Fetost". Vad man ville med denna propagandaskrift framgår av följande rader: "Afsikten med denna skrifvelse till herrar affärsmän är att framhålla detta märkes betydelse. Och samtidigt vilja vi påpeka att konsumentens och detaljhandlandens likasåväl som grossistens intressen i denna sak sammanfalla med försäljarnes, de förståndiga försäljarnes. Det är här nämligen ej fråga om någon prisförhöjning utan endast om ett skydd för förtidig försäljning". "Må endast kronmärkt vara efterfrågas. Hvarje mejeri har fortfarande sitt namn angifvet i färskoststämpel å motsatt plattsida å osten". Den sista upplysningen kompletterades med namn och adress på 30 godkända mejerier.

WBsame
Märke för Västerbottensost från Lappland (Lycksele)

Sponsring redan 1915
Men skam den som ger sig. Den 26 november 1915 var det dags igen för nya grepp. Uppfinningsrikedomen verkade oändlig trots avsaknaden av dagens kunskaper i marknadsföring. Vid ett sammanträde med Västerbottens Läns Mejerikommitté upplyste mejerikonsulent B. Unger att "länets mejerier antecknat sig för erläggande av en avgift av 5 öre pr 100 liter till västerbottensost använd mjölk för lämplig annonsering om ostmärket och skall denna avgift erläggas under tre år med 1/3-del pr år och beräknas efter mjölkmängderna under åren 1915, 1916 och 1917." Var detta den första sponsringen i svensk mejeriindustri?

Mera marknadsaktiviteter
Uppenbarligen tyckte man ännu inte att man gjort tillräckligt för att främja försäljningen av WB-osten för 1928 bildades "Västerbottensosten, Försäljningsförening". Föreningens ändamål var "att företrädesvis försälja medlemmarnas tillverkning av kronstämplad Västerbottensost". Förutom en insats per invägd mjölkmängd uttogs en årsavgift på 2,5 % av försäljningssumman. Medlemmarna var skyldiga att sälja all Västerbottensost genom föreningen, som upphörde 1938 då nästan alla mejerier tillhörde någon större mejeriförening.

WBgul2
Det gamla kronmärket för Västerbottensost

Mera marknadsaktiviteter
Uppenbarligen tyckte man ännu inte att man gjort tillräckligt för att främja försäljningen av WB-osten för 1928 bildades "Västerbottensosten, Försäljningsförening". Föreningens ändamål var "att företrädesvis försälja medlemmarnas tillverkning av kronstämplad Västerbottensost". Förutom en insats per invägd mjölkmängd uttogs en årsavgift på 2,5 % av försäljningssumman. Medlemmarna var skyldiga att sälja all Västerbottensost genom föreningen, som upphörde 1938 då nästan alla mejerier tillhörde någon större mejeriförening.

Optimism efter kriget - Export till USA
När helfet ost återigen 1947 fick börja tillverkas, efter krigsårens restriktioner, var optimismen stor i Västerbotten. Nu skulle det exporteras Västerbottensost till USA! 1948 exporterades största delen av tillverkningen, drygt 60 ton till USA. 1949 reserverades hela produktionen på 46 ton för export till USA. 1950 blev det 20 ton, 1951 10 ton, 1952 6 ton och 1953 några ton. Därefter upphörde exporten.

Kvalitet och marknadsbearbetning
Att aktivt främja kvalitetsproduktion, undersöka marknaden och bearbeta densamma var självklarheter för dessa mejerikunniga entusiaster. Decennier har gått sedan deras sista satsning upphörde. Nu är det självklart att tala om kvalitetsost, varumärke och att sälja det konsumenten vill ha - ett eko från forna tider!

WBexport
Märke för exportost